I väntan på våran lilla pys

Inte trodde jag att jag skulle sitta här en vecka efter utsatt bf-datum och fortfarande vara gravid. Men jo, så fel kan man ha ibland. Men nu kan man ju åtminstone säga att det börjar närma sig slutet. Om en vecka blir det nämligen planering och igångsättning ifall den här envisa bäbisen inte har valt att kika ut. Men jag hoppas innerligt att hon vill komma ut självmant, jag vill gärna få ha upplevt det – att det startar naturligt.

I helgen hade jag jättemycket kramper i magen, på lördagen var vi hos mina föräldrar och magen höll på att envisas från 19 – 23.30. Sen somnade jag och när jag sen vaknade så var allt borta. Snacka om besvikelse. Igår hade jag liiiite ont, men det försvann det med. Jag hann iaf ladda upp batteriet till systemkameran där under lördagsnatten, jag trodde verkligen att det skulle sätta igång då. Men men, nu är ju batteriet laddat och kameran nerpackad i bb-väskan igen, bra!

Jag ska vara ärlig och säga att det är otroligt påfrestande att gå och vänta. Man griper efter minsta lilla halmstrå, ” Kan det vara något på gång”, ” Vad betydde den där känslan” osv. Det är lätt att säga utifrån att man inte ska tänka så mycket, utan slappna av. Haha, kroppen är ju på helspänn efter minsta lilla tecken på att något kan vara på gång. Jag är otroligt tacksam att Fredrik tar hand om mig, han är så fin och lugn, tröstar när jag blir ledsen, kramar mig och stöttar mig, pratar med magen och får mig att hålla humöret uppe. Tack älskling!

Igår var vi förresten med om en jättehäftig sak, eller F iaf. Han la örat mot magen där barnmorskan alltid lyssnar på hjärtslagen, och han kunde höra de! Pysens lilla hjärta som tuffade på, jag blev faktiskt riktigt avundsjuk – jag vill ju med få höra 🙂

Nä, nu ska jag sätta fart på den här dagen, tänkte dammsuga och moppa golven. Igår hade jag noll energi och svårt att röra på mig pga foglossningen, men idag är energin tillbaka och jag kan röra mig lite mer obehindrat, det är härligt att alla dagar iaf inte är lika fyllda med krämpor!