I väntan på våran lilla pys

Måndag 18/2 – 2013

Vaknar klockan 7 och är nervös och otroligt taggad inför vad som ska ske denna måndag. Jag har nu gått 42 fulla veckor och det är dags för mitt bedömningssamtal inför att sätta igång förlossningen. Går på toaletten och då går slemproppen, vilken glädje, tänk att kroppen tillskut kunde åstadkomma något som hänger ihop med förlossning iaf. Hade haft rätt så täta sammandragningar under natten med, så något var på gång att ske. Jag och Fredrik äter frukost i lugn och ro och packar sedan in allt i bilen och åker till bb/förlossningen.

Klockan 10 blir vi visade in till ett vilorum på förlossningen där de kopplar upp mig till CTg. De gör även ultraljud där de konstaterar att bäbis ligger med huvudet neråt och att jag har väldigt mycket fostervatten.
Efter 30 minuter kommer läkaren in och pratar med mig och kollar hur öppen jag är. Är bara öppen lite drygt 1½ cm så de beslutar att jag ska bli igångsatt med gel.

Klockan 11.15 blir jag inskriven på BB, rum 35. Jag frågar om det går bra att Fredrik får stanna kvar över natten ifall gelen inte ger någon effekt, och självklart får han det. Det känns tryggt att veta att jag iaf inte behöver bli kvar själv på sjukhuset.

Klockan 13.15 lägger de gel i och runt livmodertappen och så blir jag uppkopplad till CTG igen. Blir beordrad att ligga ner i en timme.
En timme senare plockar de väck CTG. Jag har då haft en del verkar under timmen som gått. Pysen i magen däremot verkar inte så berörd av värkarna utan slumrar, barnmoskan får böka på min mage för att väcka henne, vilket ger resultat direkt och hjärtljuden blir fina direkt.

Klockan 18.20 sätter de ny CTG kurva. Fram till dess har jag haft värkar till och från med jämna mellanrum. Jag och Fredrik har under eftermiddagen hållit oss sysselsatta med att kolla på tv, spela yatzy och kika runt på avdelningen.
När nu CTG sätts så har jag regelbundna värkar med 2 minuter emellan, vissa kommer dock så tätt som 1½ minut. Pysen mår bra i magen, hjärtljuden är jättefina.
Jag får värmedyna till ryggen där jag tycker att värkarna känns som mest, fungerar bra! Jag får även 1 g Alvedon. Jag tycker att värkarna än så länge är hanterbara med värme och andning, tycker inte den där alvedonen gör någon nytta.
Barnmorskan läser av CTG-kurvan och beslutar att vi ska avvakta under kvällen för att se hur det går, om det blir så att vi lyckas sova, eller om värkarna drar igång och det blir bäbis. Spännande!

Klockan 22.15, nu börjar värkarna bli svårare att hantera, de kommer så tätt och gör ont. Jag stället mig i duschen och blir kvar där i en timme, SÅ skönt med varmvatten, värkarna försvinner praktiskt taget när jag sprutar varmt vatten på magen.
Vid 23 gör jag och Fredrik ett försök till att vila. Barnmorskan har konstaterat att jag bara är öppen 2 cm så här blir det nog inga barn på ett tag. Jag får in fler värmedynor och försöker lägga mig bekvämt, men det är inte lätt när det inte är någon paus mellan värkarna.
Jag ligger vaken och hör hur Fredrik börjar snarka, känner mig lite avis på honom som åtminstone kommer få sova några timmar nu.

23.50 får jag en jättekonstig värk. Jag försöker koncentrera mig och andas som jag lärt mig. När värken når sin topp hör jag ett högt knäppande ljud, sen ett ”splash!” och ja, där gick vattnet. Mycket vatten dessutom, hela sängen är plaskvåt. Väcker Fredrik och larmar på sköterskan. Får hjälp in i duschen och blir stående där i 25 minuter. För varje gång jag försöker ta mig därifrån och få på nätbyxorna med en ny blöja i så kommer en ny värk som trycker ut mera vatten, vilket jox alltså! Haha.

Tisdag 19/2 2013

01.10 Jag har öppnat mig till 3,5 cm. Wohoo! Värkarna är outhärdliga nu, jag andas, flåsar och gråter nog en liten skvätt emellanåt, om det gör så här ont nu, hur ont kommer det då att göra sen?
Vi blir äntligen överflyttade till förlossningen, rum 4. Det enda rummet med egen toalett, score!

02.00 Öppen 4 cm. Nu kommer lustgasen fram! Blir först lite snurrig, sen släpper jag inte gärna ifrån mig masken, vilken räddande ängel den där gasen är. Visst, värkarna gör ont som fan, men lustgasen gör så att man liksom glömmer av att man har ont. SKÖNT! Jag minns att jag sa till Fredrik att det helt plötsligt blev roligt att föda barn så fort lustgasen åkte fram.

04.00 Nu börjar lustgasen gör mig snurrig och dåsig, mår även illa av den. De skruvar ner lustgasen något. Sen görs nytt CTG, pysen mår ok! Fredrik hjälper mig hantera lustgasen, fungerar bra men nu börjar jag bli riktigt trött av smärtan.
Barnmorskan frågar om jag vill få en spruta med petidin så att jag kan få  bort lite av smärtan och kanske kunna sova lite. Det tackar jag ja till.
Klockan 05 ger dig mig sprutan med Petidin, 15 minuter senare börjar smärtan från värkarna klinga av, och jag lyckas somna.

07.30 är effekten av Petidinet helt borta, det började försvinna rätt så fort efter jag fick effekt av den, tyvärr. Ny CTG-kurva tas.

08.40, dags att kolla efter hur nattens värkarbete tagit sig. Kan inte förklara känslan när de konstaterar att jag fortfarande bara är öppen 4 cm. BM sätter en elektrod på pysens huvud då hjärtljuden är svåra att mäta via magen, mätaren glappar och trillar ibland av, så en elektrod verkar smidigare. Vi äter frukost på rummet, känner oss lite vemodiga över att inget har hänt på så många timmar. Blir beordrad att gå omkring i rummet, men det är svårt när lustgasen inte räcker er än till sängen. Står och rullar med höfterna och försöker hjälpa naturen på traven.

09.45 sätter de infartsporten för dropp, och sedan kopplar de på värkstimulerande droppp.

11.20 saktar de ner droppet då värkarna tagit sig rejält. Nu undersökning visar att jag fortfarande bara är öppen 4 cm. Droppet kopplas på igen. Nu gör värkarna ont överallt, hela rygg, mage och lår bränner. Här börjar jag tappa kontrollen och gråter i lustgasmasken att jag inte orkar mer.

12.00 Nu tar värkarna i med ännu mer kraft, jag har nu ca 1 minut mellan värkarna. Det trycker på väldigt mycket nedåt när värkarna kommer. Fredrik får förklarat för sig hur pysens hjärtljud fungerar ihop med värkarna. Jag själv är fullt upptagen med att inhalera lustgas för allt vad jag är värd, den här smärtan är extrem!!! Vi får in lunch på rummet, jag lyckas få i mig tre små tuggor med mat, resten får Fredrik äta upp.

12.55 Nu är värkarna så kraftiga att jag börjar tappa takten på att andas rätt i masken till lustgasen. Det är nu mera ingen paus mellan värkarna, utan de piskar på hela tiden.

13.30 Visste ni att man brölar som en brunstig älgko när man har värkar? Jo, så är det. Jag brölar mig igenom värkarna, ett läte som är helt omöjligt att efterlikna såhär i efterhand. Men det är det enda som hjälper, att bröla. Lustgasen kan jag inte längre hantera, jag vägrar släppa ifrån mig den så Fredrik får försöka hjälpa mig att komma tillrätta med andningen. Men det gör för ont, jag gråter och börjar hyperventilera. Nu har jag verklig panik över smärtan, jag säger till Fredrik att jag inte klarar mer, ungen måste ut nu! Fredrik kallar på personalen.
Barnmorskan kommer in och frågar om jag vill ha epidural. Nu är jag så borta av panik/smärta/lustgas att Fredrik får föra exakt all min talan och bestämma vad som ska göras med mig.

14.00 tillkallas narkosläkare. 14.15 anländer narkosläkaren. Jag har nu så ont att jag skriker och gråter om vartannat. Barnmorskan tar ifrån mig lustgasen då jag inte ens andas i den längre, paniken gör att jag hyperventilerar och skakar. 14.30 lägger de EDA´n. FY FAN vad ont det gjorde. Jag fick ju inte ha lustgasen kvar, och att behöva få EDA´n lagd utan lustgas, när värkarna piskar på, ajajaj, aldrig mer! Det knäppte till i ryggen när de la första biten, sen kändes det som att ryggen gick sönder, när de slutligen la bedövningen så sprakade det ut i låren på mig, jättekonstiga nervryckningar, det var riktigt obehagligt.

14.40 börjar EDA´n kicka in och värkarna känns nu bara som ett tryck neråt, det känns ingenting i mage/rygg/lår. Lugnet infinner sig igen. Nu kopplas återigen värkstimulerande dropp på, hujeda mig!

15.00 Öppen 5 cm, heja!
Nu är det upprätt läge som gäller, jag får sitta på en obekväm pall, och även hänga på gåbordet en del.

16.40 Öppen 5,5 cm. Mina värkar börjar avta. Jourläkare kopplas in. Det pratas om att det kanske blir aktuellt med snitt.

17.00 är jag fortfarande bara öppen 5,5 cm. Nu börjar de prata om att pysen är stressad inne i magen. Jourläkaren vill ta blodprov från hennes huvud. 17.15 får jag lägga mig i gynställning ( inte det lättaste!) och läkaren tar blodprovet från pysen. Det visar sig att min bebis är stressad, hennes värden är 6,2 och de ska inte överstiga 4,2  så läkaren beslutar att det måste bli snitt. Nu. Akut snitt.

Jag görs iordning för snitt, de sätter kateter, ger mig bricanyl för att avstanna värkarbetet och plockar av mig mina smycken. Sen rullar jag in på operation. Jag är i det här laget väldigt bortkopplad från vad som händer. Jag tror inte ens jag förstod allvaret i att pysen inte mådde bra, kanske lika bra att inte veta å andra sidan.

Inne på operationssalen får jag dricka en vätska så jag inte ska kräkas under narkosen. Jag minns att de frågade vad jag vägde så de kunde dosera sömndosen rätt, och jag var så rädd att säga fel vikt, min normala på 52 istället för mina gravida vikt på 76. Huu, hemska tanke att inte bli ordentligt sövd. Sen satte de en mask vid mitt ansikte och ville att jag skulle andas djupt i den, det kändes trångt och obekvämt i hela halsen, minns att jag började få panik över att jag inte kunde andas ordentligt, sen blir allt svart.

19.30 vaknar jag upp på uppvaket. Väldigt dåsig, men helt på det klara med att jag har fått barn. Det första jag gör när jag ser en sköterska är att fråga vad det blev för något, och när jag skulle få se min bebis. ”Din man och din bebis kommer hit snart” svarar hon, ”Då får du se vad det blev” Och så går hon. Gah! Hallå, jag måste ju veta om det är en Stella eller inte, tänker jag och somnar om.

19.45 kommer äntligen Fredrik till uppvaket. Han lyfter upp ett litet knyte till mig och lägger det bredvid mig. Han berättar att det blev en liten tjej, att hon föddes 17.32, vägde 3510 g och var 51 cm lång. Jag tittar förundrat på henne, sedan på Fredrik, och inser att det här är det största som man någonsin kan vara med om i livet. Vilket litet mirakel, vår tjej, vår lilla Stella, som nu ligger tätt mot mitt bröst och ammar för första gången i hennes liv.
Vi håller hand,jag och Fredrik, och gråter båda två när vi nu äntligen är tillsammans igen för första gången som en familj.