Att vara gravid: vecka 13-20

När jag gick in i 13 fulla veckor kunde jag äntligen börja andas ut oron över att vi skulle få missfall. Den oron höll sig borta i exakt en dag. I vecka 13 +1 fick jag jättekramper i magen, så tillslut fick vi en tid uppe på gyn i växjö efter råd och stöd av sjukvårdsrådgivningen. En timme fick vi sitta i väntrummet, jag och Fredrik, och usch så oroliga vi var då. Vi får sen komma in, träffa läkaren och så undersöker han mig med ett ultraljud. Och där på skärmen ser vi för första gången våran lilla pys. Som lever rövare i magen, sprattlar, snurrar runt och ja, lever till allra högsta grad. Efter att läkaren gjort alla undersökningar som kunde göras så hittar han inget fel, allt ser bra ut. Troligtvis var det min IBS som hade börjat spöka igen, även om smärtan absolut inte var något som jag förr hade upplevt. Vi körde lättade hem, nu visste vi ju att allt såg bra ut!

De följande veckorna mådde jag rätt så liknande som de första veckorna. Jag mådde extremt illa och behövde äta Postafentabletter åtminstone en gång om dagen för att klara av vardagen med jobb och att försöka fungera normalt.

Runt vecka 15 börjar tröttheten ge med sig. Något som däremot tillkommer mer och mer är foglossningen som mest yttrar sig i att det hugger i min vänstra höft och strålar neråt i låret. Eftersom jag märker att smärtan blir värre ju mer jag aktiverar mig så inser jag att jag får börja lägga min träning på hyllan. Det var ett tufft beslut från att ha älskat att ha gått långa promenader, tagit löpturer och gymmat, till att stanna upp och börja ta det lugnt.

Nu växer även magen mer, och det känns roligt att få frågan om jag är gravid, att stolt få visa upp min lilla bäbiskula.
I vecka 15 känner jag av små, sprattlande rörelser för första gången. Veckan efter lyckas Fredrik känna av en liten, puffande rörelse utanpå magen. Helt otroligt!

I vecka 17 är det äntligen dags för rutinultraljudet. Allt ser bra ut med vår lilla pys och vi får än en gång se världens livligaste lilla pys. Det var inte det lättaste för våran barnmorska att ta måtten på pysen, eller att få till några bra bilder heller för den delen då hon inte ville vara still alls.

När vi äntligen går in i halvtid, vecka 20, så börjar illamåendet äntligen ge med sig. Det känns nästan som om jag mår som vanligt igen, förutom att jag lätt blir täppt i näsan. Och såklart den där foglossningen som bara blir värre och värre.