De första veckorna som gravid var rätt omtumlande. Mitt graviditets illamående började ju redan i vecka 3 och för varje vecka som gick så blev det bara värre och värre. Jag behövde aldrig kräka under den här perioden, men jag mådde konstant illa och hade väldigt svårt att äta. Överallt på internet kunde jag läsa om hur illamåendet skulle kunna motas, särskilt det där jobbiga morgonillamåendet. Det var bara det att på morgonen mådde jag relativt bra, jag började må illa först efter jag ätit frukost och sedan höll det i sig till jag gick och la mig på kvällen. I vecka 6 stod jag inte ut längre och fick då rådet av 1177 att köpa Postafentabletter mot illamående. De tabletterna blev min räddning, utan de hade jag inte fungerat!
I vecka 6 blev jag tyvärr även sjukskriven, dels på grund av mitt illamående, men främst för min IBS ( en mag/tarmstörning som det tyvärr varken finns bot eller bra medicin mot. Sjukdomen är dock inte farlig, men den sänker din levnadsstandard något enormt under dina dåliga perioder. Läs mer om IBS här). Eftersom jag nu inte kunde äta de mediciner som i vanliga fall gjorde så jag klarade mig igenom dagar med IBS, så ballade magen helt enkelt ur. 3 veckors sjukskkrivning kom alldeles lägligt ihop med semesterperioden förra sommaren, så jag fick en lång ledighet där jag kunde vila upp mig. Läkaren som sjukskrev mig lovade att inte skriva med min graviditet i sjukintyget då jag inte ville berätta det för chefen så pass tidigt, det skulle tyvärr komma att strula till sig sen då Försäkringskassan inte ville godkänna min sjukskrivning då den enbart baserades på IBS. När jag tillade att jag dessutom var gravid blev sjukskrivningen godkänd direkt. Konstigt det där.
Trots illamående och därefter även en enorm trötthet så gick veckorna sakta frammåt. Jag minns att jag hade dagar då jag var så trött att jag kunde somnat stående, det var verkligen en förlamande trötthet. Jag började även få känningar av ischias/foglossning i vecka 8.
När jag var gravid i vecka 11 började jag återigen att jobba. Då hade magen verkligen börjat synas och jag gjorde allt för att dölja den. Jag ville vänta med att berätta om graviditeten till dess att jag var i vecka 13 och jag lyckades faktiskt med det.
Att gå in i 13 fulla veckor var enormt skönt, att veta att risken för missfall hade minskat drastiskt och att nu, nu skulle nog illamåendet ge med sig gav mig nytt hopp inför nästa del av graviditeten.
Nedan: Magen i v11, v12 och v13.
Senaste kommentarer